sanningenomislam

Jag inser, nu när jag sitter här och skriver, att min röst må falla på döda öron.
Jag är nämligen kvinna, och så som det ser ut nu, så kommer jag inte ha ett lika stort värde som en man länge till.
Jag har fruktat den här dagen länge, i månader..

Min önskan var aldrig att behöva starta den här bloggen.
Min önskan var att få leva i lugn och ro, utan att behöva oroa mig för om mina rättigheter finnas kvar imorgon eller dagen efter det..
Världen har myntat en ny term som gör det omöjligt att tala kritiskt om islam; islamofobi.

Den som har något illa att säga om islam är antingen en lögnare eller hädare, det verkar som att yttrandefriheten gäller allt och alla förutom flyktingar och islam.

Attackerar man islam, då är man rasist.
Ifrågasätter man islam, då är man rasist.
Ifrågasätter man integrationsfrågan, då är man rasist.


Jag känner att det är min skyldighet att berätta vad som sker bakom stängda dörrar, upplysa andra.
Dessutom måste vi ta religionen som nedvärderar kvinnor på allvar, och jag pratar inte om slöjor.
Jag pratar om mänskliga rättigheter.

Här är mannen som fick mig att slå näven i bordet.

http://www.youtube.com/watch?v=zZtc2ma2GEQ

Om en man i England kan se det, hur kommer det sig att vi inte gör det?

Och jag undra;

Hur lång tid kommer det ta innan vi inser att vi blir fråntagna våra egna rättigheter, i islams namn?